Äntligen lite ledig
Här hittar ni mig en dag som denna då jag äntligen har en dag ledigt. Uppkrupen i soffan med tovigt hår framför Harry Potter och med en bit choklad. Är så galet trött såhär mitt i en lång period av mycket jobb och lite sömn. Massa träningsvärk har jag dessutom. Men jag har tagit mig en tur till biblioteket idag iallafall men nu blir det vila resten av dagen för imorgon och många dagar efter det och framöver blir det intensivt jobb igen. Livet med fyra jobb är så tråkigt ibland. När man väl är ledig från ena stället så jobbar man såklart på ett annat. Men, pengar är ju alltid pengar så det är bara att kämpa på! Nu ska jag återgå till HP. My love ♥
Semlor
I måndags gick jag hem från jobbet efter att jag började må riktigt dåligt och sedan spydde. Efter det har jag legat i magsjuka nästan hela veckan, inklusive på fettisdagen. Inte kul alls när det enda man såg överallt var bilder på semlor. Här hemma åt dom andra också semlor så jag låg mest och tyckte synd om mig själv. Inte för att jag var så jättesugen på semlor just då kanske, men ändå. Så nu när jag är helt frisk tog jag och bakade glutenfria semmelbullar. Det är första gången det är jag och inte mamma som gör dom, men titta vad fina dom blev ändå! Och riktigt goda blev dom också hihi.
Att komma tillbaka
Hela januari satt jag och försökte knåpa ihop en resumé för det gångna året. Bevisligen gick det inte så bra. Jag har nämligen bara blivit arg på mig själv för att jag inte har skrivit, inte fotograferat. Även om vi inte tror att minnet kommer svika så kommer det göra just det, svika. Jag kommer inte ihåg allt, framför allt inte första halvan av året. Allt är som en tjock dimma faktiskt, hela det där sista året på gymnasiet. En tjock dimma jag aldrig vill in i igen eftersom det var så svårt att hitta ut. Men det är tur att det finns saker som miljöombyte och bearbetning, då går det rätt bra till slut ändå.
Jag har så mycket planer för det här året och jag vill komma ihåg det. Även om jag inte går i en dimma just nu så vet jag att om jag skulle bestämma mig för att lite på mitt minne skulle det svika än en gång. Så i år ska jag skriva igen. Skriva och fotografera. Dokumentera och komma ihåg. Det kommer bli fint. Men nu när jag ska börja skriva igen har jag gjort om lite i storlekar och design på bloggen och eftersom jag i nästan alla år haft 800px på bilder och nu har 700px på hela inläggen kommer hela arkivet och alla bilder se konstiga ut. Men vad gör det om hundra år.
Medan jag försöker få ihop den där resumén slänger jag upp en bild från 2012 på mig och en av mina favorittjejer of all times.
Spree
I fredags kom jag hem från Berlin. Jag och Elin var där i nästan två veckor och det var helt fantastiskt. Vissa delar av Berlin var så sjukt vackra och här är ett sånt ställe. Stod bara och drömde mig bort.
Kan hon, kan jag
Idag hittade jag ett gamalt USB och med nyfikenheten i magen kikade jag vad som fanns på det. Jag klickade mig in på den största mappen, 2009, och satt länge och tittade igenom bilderna. 2009 är nog mitt bästa år hittills tror jag. Det tyckte jag också mestadels under hela det året, men ändå fanns det så mycket känslor och tankar som gjorde att man drog ner sig själv. Det var knappast någon annan som gick runt och sa att mitt hår var för kort, mina lår för tjocka eller att min näsa stod ut. Allt fanns i mitt huvud och idag blir jag så sjukt arg över sättet man behandlar sig själv. Alltså varför gör vi ens så mot oss själva? Det enda jag kände idag när jag tittade igenom alla bilder var att "Jag hade mitt finaste hår 2009" och "Jag var fan löjligt smal för att vara jag" så vad kunde jag möjligen vilja förändra? Men så är det väl alltid, att man vill förändra. Idag till exempel skulle jag göra väldigt mycket för att få ha dom låren och det håret och att vara så otroligt hälsosam som jag var då. Men jag vägrar må dåligt över det.
Nuförtiden bara orkar jag inte klanka ner på mig själv. Jag önskar ofta att jag hade hälsan på min sida, men det är en stor skillnad i tankarna genom att nu se framåt och tycka om mig själv i alla lägen istället för att trycka ner mig själv. Alla är fan så himla fina på sitt sätt och att tänka något annat är bara dumt.
2009 var bra på alla sätt och vis. Jag skrattade dygnet runt ungefär och jag hade en fin tandställning som jag så länge hade velat ha. Jag gillade skolan, hade världens finaste vänner och såg allt genom kameralinsen. Det är så fina minnen som jag bara vill bevara och utveckla. Jag är så glad och stolt idag och det vill jag att alla ska få känna. Jag vill också fortsätta vara glad och stolt och därför kände jag att det var nödvändigt att skriva ner det här så att jag kan läsa det nästa gång jag känner mig ledsen och oduglig. För ingen är oduglig.
Lucas
Ren kärlek.
Jag kommer klara det här
För någon gång ska jag också stå där. Titta ut över världen, leva, andas och våga.
And I remember the sound of your November downtown
Åh, du ljuva framtid. Snart är du här. Nu är du här. Nu äntligen kan jag uppskatta det fina som var och bara känna pirret i kroppen och den otroliga lyckan över att komma bort jag längtat efter och känt sedan högstadiet.
Första biljetterna är bokade för hösten och fler kommer det bli. Åtminstone en, en enkelbiljett. Jag känner ingen oro, inget vemod. Jag känner mig bara stark och positiv. Är det något i livet jag inte klarat kommer det vägas upp av det här tusen gånger om.
Framtiden är här och vår bästa tid är nu.
Fast det förstås. Jag har aldrig känt mig så halv som utan dig. Kanske är det just det jag flyr ifrån. Känslan av att vara här utan dig.
Yranforever
Imorse klev jag upp halvfem och sprang en runda. Eller ja, hur mycket man nu kan springa vid den tiden på dygnet. Snarare jogga långsamt. Cyklade iväg på jobbet och spenderade dagen där som vanligt. Helt okej tills min chef ringde sa "Ändrat schema nästa vecka, du måste jobba helgen." "Men.. Det är ju Yran nästa helg..". "Japp." Dog. La på telefonen och började gråta inför Emma och blev precis då även ropad till kassan. Så roligt. "Vill du.. ha.. kvitto..?" hulk hulk. Börjar alltså klockan 7 på morgonen under yranhelgen och "om jag inte kommer är det hejdå".
Jag och Yran är ett. För mig är det ingen sommar utan Yran.
Jag och Yran är ett. För mig är det ingen sommar utan Yran.
Cover me like a blanket
Sedan jag skrev sist har jag hunnit ta studenten. Det var fint och bra, till och med bland det absolut roligaste jag gjort. Ändå har jag lämnat det bakom mig för längesedan och ångesten har släppt. Nu jobbar jag istället måndag-söndag och även fast det ibland känns som det ska ta kål på mig är det skönt på något konstigt sätt. Men till helgen är jag ledig iallafall och då ska jag till min stuga med världens kanske finaste människa.
Jag kom just hem från en middag och just nu har det precis startat en personalbrännboll uppe vid Park. Även fast jag bor i princip så nära Park man kan bo så bara orkar jag inte gå dit nu utan vill bara sova. Kanske till och med så direkt att jag imorgon orkar upp för att springa före jobbet. Det gjorde jag en gång. Jag kliver vanligtvis upp klockan fem på morgonen, men den morgonen klev jag upp klockan fyra och sprang en runda. Innan jag gav mig ut läste jag "godnatt för idag twitterworld" på Twitter. Haha.
Sedan är det ju det här med hösten också. Hur nu det kommer bli. Kanske blir jag kvar här, men troligen inte. Någon av alla ställen jag vill till vill jag börja bocka av. Det kanske till och med blir skola, hör och häpna. För ja, jag kom in på mitt förstahandsval.
.
Jag tänker på dig hela tiden
Hoppas han tar hand om henne väl
Nu är du fri.
Nu kan du prata igen. Nu kan du äta, gå, köra skoter och ligga på soffan och läsa jakttidningar igen. Nu kan du åka till Harrsjön så ofta du vill igen och du kan köra bil.
Nu är du frisk.
Du är bara i ett annat land än förut. Landet Ingenstans eller kanske Nangijala. Världens bästa länder.
Sovgott moffa ♥
Det är hon jag vill leva med
Det här är fortfarande en av dom finaste kvällarna i mitt liv
I våra vita mössor under en av de finaste försommarkvällarna
Bakom dom goda sommarsmakerna spelar Rebecca och Tove.
Tänk att det snart är vår tur.
"Men inte ska du dricka ditt hjärta itu"
Jag har aldrig känt mig såhär ensam såhär länge. Utfryst och missförstådd.
I över en månad har jag suttit och skrivit och knåpat på ett inlägg där jag, mest för min egen skull, försökt utreda alla grunder till mitt känsloliv och hur jag påverkas av olika saker. Men jag hade också visionen om att jag skulle få en chans att förklara en del och berätta hur jag känner. Men jag inser nu när inlägget är klart och jag läser igenom det att jag inte har någon skyldighet att förklara någonting för nån. Iallafall inte för någon som är respektlös och aldrig ens kommer vilja försöka förstå eller bry sig.
Att ta sig ur ett trauma är en livsprocess och nu efter åtta hela år sviktar och sviker hela min värld och omgivning mer än någonsin och ingenting av det fungerar ihop med slitet som krävs för att gå vidare till nästa steg.
När jag började gymnasiet tyckte jag det var skönt med en ny start. Det tycker jag inte längre. För när man kommer till en sån här punkt finns det inte en enda människa som vet något mer än vardagliga saker om en. Ingen har varit med, ingen har sett och ingen vet något om mitt tidigare liv och situation. Och det går inte förklara bara sådär, man måste ha varit med. Det är så mycket ni inte vet och som jag inte ens tror att ni kan föreställa er.
Här kliver min självrespekt in. Och det är jag förbannat glad över. Jag låter mig inte behandlas på det här sättet och går förbi er feghet. Jag vill inte ens ha något att göra med människor som är ute efter att trycka ner mig.
Jag har ingenting att be om ursäkt för.
Rise above them.
I över en månad har jag suttit och skrivit och knåpat på ett inlägg där jag, mest för min egen skull, försökt utreda alla grunder till mitt känsloliv och hur jag påverkas av olika saker. Men jag hade också visionen om att jag skulle få en chans att förklara en del och berätta hur jag känner. Men jag inser nu när inlägget är klart och jag läser igenom det att jag inte har någon skyldighet att förklara någonting för nån. Iallafall inte för någon som är respektlös och aldrig ens kommer vilja försöka förstå eller bry sig.
Att ta sig ur ett trauma är en livsprocess och nu efter åtta hela år sviktar och sviker hela min värld och omgivning mer än någonsin och ingenting av det fungerar ihop med slitet som krävs för att gå vidare till nästa steg.
När jag började gymnasiet tyckte jag det var skönt med en ny start. Det tycker jag inte längre. För när man kommer till en sån här punkt finns det inte en enda människa som vet något mer än vardagliga saker om en. Ingen har varit med, ingen har sett och ingen vet något om mitt tidigare liv och situation. Och det går inte förklara bara sådär, man måste ha varit med. Det är så mycket ni inte vet och som jag inte ens tror att ni kan föreställa er.
Här kliver min självrespekt in. Och det är jag förbannat glad över. Jag låter mig inte behandlas på det här sättet och går förbi er feghet. Jag vill inte ens ha något att göra med människor som är ute efter att trycka ner mig.
Jag har ingenting att be om ursäkt för.
Rise above them.
.
"När jag var arton år, gick gymnasiet och drev två företag samtidigt kunde jag känna igen mig i att jag inte vågade missa ett enda samtal. Jag tackade alltid ja till nya erbjudanden och möten. Jag jobbade stenhårt med att få min blogg att växa och min webbutik att gå runt, samtidigt som jag ville gå ut skolan med bra betyg. Det visade sig vara ohållbart i längden. Jag fick ofta höra att jag var en superwoman, men vad människorna i min omgivning inte såg var mitt stormiga inre. Jag mådde inte bra och det slutade med att jag blev sjukskriven tre månader."
3249 kronor senare kan jag vara där
E
Det här med att hamna i något slags psykosgråt för att man så brutalt saknar den kanske bästa människan man någonsin känt. Och det här med att man måste säga "jag var så jävla mycket lyckligare med dig" vid fyrasnåret på natten.
"Aldrig utan dig".
Samtidigt som man undrar vad fan jag finns till för egentligen, just här. Jag har inte gjort något vettigt eller känt något vettigt här på år och dagar, bokstavligen. Jag letar bara en mening, ett syfte. En anledning till att finnas kvar här.
But I don't have to make this mistake, and I don't have to stay this way. If only I would wake.
"Aldrig utan dig".
Samtidigt som man undrar vad fan jag finns till för egentligen, just här. Jag har inte gjort något vettigt eller känt något vettigt här på år och dagar, bokstavligen. Jag letar bara en mening, ett syfte. En anledning till att finnas kvar här.
But I don't have to make this mistake, and I don't have to stay this way. If only I would wake.
En sån där grej jag någon gång vill vara med om:
Bilder från fantastiska florasblogg.se
Nu ska jag börja bege mig mot Alma för att fira valborg. Eller så mycket firande för min del blir det väl inte utan jag och min sjuka ska åka hem redan vid tio för att inte bli mer sjuk. Men middag ska jag iallafall hinna med! Ha en fin valborg.
När man släpper taget tar man steget
Ligger hemma och är äckligt sjuk. Sjukare än jag varit på länge faktiskt. Försöker att plugga för att få bort allt, för göras måste det ju. Försöker tänka mig om ett par veckor när jag är helt klar och alla andra sista-minuten-klago-pluggar. Då kommer jag vara nöjd. Fast, vi alla vet ju att det är jag som kommer stå där i slutet. Som vanligt. Det gör mig ledsen.
Varvar skrivandet med att äta Polly. En gudagåva, om ni frågar mig. Lika som mitt fina flakgäng jag får träffa imorgon ♥
_
Vila i frid. Tänker på alla nära och kära.
19 år, småstadsbo. 
