Det här är fortfarande en av dom finaste kvällarna i mitt liv

Nästan alla mina favoriter på samma bild


Fina Lisa och Alma


<3


När man umgås med musikare är det såklart inte en tyst minut utan gitarr och sång.
Bakom dom goda sommarsmakerna spelar Rebecca och Tove.


Suddiga men lika fina i sina mössor för det!


Tänk att det snart är vår tur.

Jag har aldrig känt mig såhär ensam såhär länge. Utfryst och missförstådd.

I över en månad har jag suttit och skrivit och knåpat på ett inlägg där jag, mest för min egen skull, försökt utreda alla grunder till mitt känsloliv och hur jag påverkas av olika saker. Men jag hade också visionen om att jag skulle få en chans att förklara en del och berätta hur jag känner. Men jag inser nu när inlägget är klart och jag läser igenom det att jag inte har någon skyldighet att förklara någonting för nån. Iallafall inte för någon som är respektlös och aldrig ens kommer vilja försöka förstå eller bry sig.

Att ta sig ur ett trauma är en livsprocess och nu efter åtta hela år sviktar och sviker hela min värld och omgivning mer än någonsin och ingenting av det fungerar ihop med slitet som krävs för att gå vidare till nästa steg.

När jag började gymnasiet tyckte jag det var skönt med en ny start. Det tycker jag inte längre. För när man kommer till en sån här punkt finns det inte en enda människa som vet något mer än vardagliga saker om en. Ingen har varit med, ingen har sett och ingen vet något om mitt tidigare liv och situation. Och det går inte förklara bara sådär, man måste ha varit med. Det är så mycket ni inte vet och som jag inte ens tror att ni kan föreställa er.

Här kliver min självrespekt in. Och det är jag förbannat glad över. Jag låter mig inte behandlas på det här sättet och går förbi er feghet. Jag vill inte ens ha något att göra med människor som är ute efter att trycka ner mig.

Jag har ingenting att be om ursäkt för.

Rise above them.

"När jag var arton år, gick gymnasiet och drev två företag samtidigt kunde jag känna igen mig i att jag inte vågade missa ett enda samtal. Jag tackade alltid ja till nya erbjudanden och möten. Jag jobbade stenhårt med att få min blogg att växa och min webbutik att gå runt, samtidigt som jag ville gå ut skolan med bra betyg. Det visade sig vara ohållbart i längden. Jag fick ofta höra att jag var en superwoman, men vad människorna i min omgivning inte såg var mitt stormiga inre. Jag mådde inte bra och det slutade med att jag blev sjukskriven tre månader."

Det här med att hamna i något slags psykosgråt för att man så brutalt saknar den kanske bästa människan man någonsin känt. Och det här med att man måste säga "jag var så jävla mycket lyckligare med dig" vid fyrasnåret på natten.

"Aldrig utan dig".

Samtidigt som man undrar vad fan jag finns till för egentligen, just här. Jag har inte gjort något vettigt eller känt något vettigt här på år och dagar, bokstavligen. Jag letar bara en mening, ett syfte. En anledning till att finnas kvar här.



But I don't have to make this mistake, and I don't have to stay this way. If only I would wake.

Bilder från fantastiska florasblogg.se

Nu ska jag börja bege mig mot Alma för att fira valborg. Eller så mycket firande för min del blir det väl inte utan jag och min sjuka ska åka hem redan vid tio för att inte bli mer sjuk. Men middag ska jag iallafall hinna med! Ha en fin valborg.

Ligger hemma och är äckligt sjuk. Sjukare än jag varit på länge faktiskt. Försöker att plugga för att få bort allt, för göras måste det ju. Försöker tänka mig om ett par veckor när jag är helt klar och alla andra sista-minuten-klago-pluggar. Då kommer jag vara nöjd. Fast, vi alla vet ju att det är jag som kommer stå där i slutet. Som vanligt. Det gör mig ledsen.

Varvar skrivandet med att äta Polly. En gudagåva, om ni frågar mig. Lika som mitt fina flakgäng jag får träffa imorgon ♥

_
Vila i frid. Tänker på alla nära och kära.

På långfredagen förra veckan åkte vi upp till min bror och grillade till påsklunch.
Fina Elias har hunnit bli nästan ett år och han går med världens sötaste stapplande steg ♥


Mitt lillhjärta och Fredrik.


Åhh mitt hjärta bara smälter <3


Världens sötaste påskkort. Hahaha "Glabåsk". Älskar det.

Elias fyller ett år dagen efter min födelsedag nästa vecka så då blir det storfirande. 
Tänk att vi alltid kommer få fira våra födelsedagar tillsammans!
Elias är även en total kopia av Alvin när han var lika gammal. Tänk, om en sisådär 6 år
kanske han ser ut precis som Alvin gör nu. Världens bästa.

Grattis bästa Håkan ♥

Inte visste jag att det där skulle bli den kanske sista konserten med dig. Dumma Yran och dumma vänner som ändrade sig för sent och gjorde att jag inte kunde åka till Göteborg. Åh aldrig mer ska vänner komma emellan oss om du kommer tillbaka. Åh nu börjar jag gråta. Fina Håkis <3

Julias fina bild från i somras på Vincent, mig, Stine, Linn och Julia innan stråket.

Tänder ett ljus för dig ikväll igen. För dig och dina anhöriga, för vår släkt och för alla vänner som sörjer. Sov gott Vincent.

Låt aldrig hoppet försvinna

Idag har varit en otroligt tung dag då jag blir så sjukt påverkad när sånt här händer. Jag tycker verkligen att det är extremt jobbigt även om jag inte är nära vän med personen i fråga. Och att han var en Rehnsbo känns förstås extra mycket. Usch, jag finner inga ord. Vila i frid ♥

Nu tänker jag ta vara på mina närmsta och uppskatta varje sekund med dem när jag, Lisa, Alma, Sara och Åsa åker bort till Almas stuga i helgen. Ni fina fina fina människor, vad vore jag utan er?
















Så nu sätter jag mig i en bil med dom här fyra brudarna och tar vara på varje sekund <3

Tycker om så många runt omkring mig nu ♥

Vilken fin start på veckan det har varit! Värt att lista upp:

1. Temperaturen sjönk drastiskt igår och det kändes nästan som vår där ett tag!

Snartsnart gröna blad.

2. Vi bokade biljetterna till Stockholm!!! Elva dagar i huvudstaden känns ju HELT OKEJ.

Älskade, älskade Stockholm

3. Över vår sista utemåltid på Max igår så tokskrattade jag med vänner och slöt en pakt om att inte köpa mat ute förrän vi åker till Stockholm.

Åh. Inget mer fika och ingen mer mat. Åhh </3

4. Idag signade jag och Emma in oss på Fristilen. Nu ska vi bli fitfitfit igen!



Idag var jag även awesome på körlektionerna och vi har börjat boka lite tider. Hihihihi. Gud vad fort allting går nu! Musikalen är fan snart över känns det som och efter det går vi ju typ ut... Läskigt faktiskt. Määään inte lika läskigt som att kolla jobb utomlands. Score. Äh, vi hörs när min kamerasladd är återfunnen och då mitt redigeringsprogram vill fungera. Och givetvis när min kamera är återställd också. Knepigt annars ju.

Har just tränat och sitter här och äter yoghurt med blåbär ur ett vinglas. Varför? Jag orkar inte diska. Konsistens? Glass. Min kyl är en frys just nu och då blir yoghurten nästan glass. Förresten så är hela lägenheten nästan en frys. Fönstret är obefintligt och elementet är trasigt. Jag tyckte liksom att det var svinkallt här inne redan i september då jag flyttade hit och satt då med tjocksockar och fleece. Igår var det 19 minusgrader ute. Yo do the math.

Imorgon kommer iallafall min kamera in till stan eftersom jag känner fotoabstinensen klia i fingrarna nu. Imorgonkväll ska dessutom världens bästa flaggäng ha flakhäng så då är det bra att ha en kamera med eftersom det kommer bli både awesome och galet! Vi har verkligen världens bästa flak.

Förövrigt så har vi varit och kikat på Storsjöteatern idag inför musikalen hur scenen ser ut och så. Det var kul, blev så pirrig i magen och längtar till premiären! Sedan gick jag och gjorde ett kontoutdrag och skrek rakt ut. Herregud. Studentliv <3

It's so fucking on right now

Är inne i en liten period då jag bara vill skriva deppinlägg och få ur mig det jag känner för att jag snart blir galen. Och jag tycker att be om ursäkt för något i en blogg kan vara bland det absolut löjligaste som finns, men nu gör jag nästan det. Så här är en nästan-ursäkt för att jag bara skriver sånt som inte alls är intressant att läsa. Men förhoppningsvis går det snart över till att jag iallafall kan hålla det inom mig.

Hela hösten har varit en lång väg neråt för mig och i november bara tog det stopp. Jag stod långt, långt där nere på botten och när jag tog det halvdana steg som skulle bli mitt sista så kraschlandade jag totalt. Och jag skulle åka på hjärnrehab men det blev tillslut ett hemmarehab istället eftersom jag inte ens klarade av att ta mig från sängen och dit. Det som är knepigt i vår tid och i vårt samhälle är den där otroliga pressen om att vara en supermänniska. Den där pressen som självklart slår till även mig. Så när jag nästan just hade lyckats resa på mig placerades man direkt tillbaka i samma tillvaro som fick en att krascha, utan att det blir någon ändring eller förbättring. Vad gjorde två veckor hemma och två månaders efterföjande helvete för nytta om det nu är på vippen att hända igen? Alla små händelser och symptom som började innan jag slog i väggen kommer tillbaka och jag kan inte göra något för att stoppa det. Det bara trycker på som om det vore himlen som ramlade ner på mig utan stopp.

Jag behöver en paus. En riktig paus. Från livet med jobb och så, men framför allt skolan och allt vad den innebär. Det som är det allra sorgligaste tycker jag är att om man har ett litet intyg från en doktor, eller kanske ett synligt bevis som ett gips eller så, på en fysisk skada så är det så himla okej att vara borta, prestera sämre och så vidare. Varför förstår inte folk att en psykisk börda är så mycket större än en fysisk? (Och ja, jag har haft alla sorts fysiska skador som finns så jag vet vad jag jämför med. Det psykiska är en miljon gånger jobbigare).

Varför är det fult att säga att man inte mår bra? Vad krävs för att folk ska förstå varför man inte klarar av att prestera som andra eller som man gjort förut? Kan det verkligen behövas ett litet papper med intyg på att man inte mår bra? Och hur många gånger ska man behöva krascha innan någon tar en på allvar eller kan visa lite förståelse?

"Hej, det är Ida i Pegasus. Jag är sjuk idag."
"Hmm, det låter inte som att du är sjuk?"
"Jag är sjuk."
*Ogiltig frånvaro*



Måste skriva ett ps. Blev så glad ikväll att jag började gråta för att jag kände mig förstådd för första gången på månader. Och lite såhär känner jag bland annat för dig nu: