Raise your glass
Har just tränat och sitter här och äter yoghurt med blåbär ur ett vinglas. Varför? Jag orkar inte diska. Konsistens? Glass. Min kyl är en frys just nu och då blir yoghurten nästan glass. Förresten så är hela lägenheten nästan en frys. Fönstret är obefintligt och elementet är trasigt. Jag tyckte liksom att det var svinkallt här inne redan i september då jag flyttade hit och satt då med tjocksockar och fleece. Igår var det 19 minusgrader ute. Yo do the math.
Imorgon kommer iallafall min kamera in till stan eftersom jag känner fotoabstinensen klia i fingrarna nu. Imorgonkväll ska dessutom världens bästa flaggäng ha flakhäng så då är det bra att ha en kamera med eftersom det kommer bli både awesome och galet! Vi har verkligen världens bästa flak.
Förövrigt så har vi varit och kikat på Storsjöteatern idag inför musikalen hur scenen ser ut och så. Det var kul, blev så pirrig i magen och längtar till premiären! Sedan gick jag och gjorde ett kontoutdrag och skrek rakt ut. Herregud. Studentliv <3
It's so fucking on right now
Som en klippa i stormen att luta sig mot
Hela hösten har varit en lång väg neråt för mig och i november bara tog det stopp. Jag stod långt, långt där nere på botten och när jag tog det halvdana steg som skulle bli mitt sista så kraschlandade jag totalt. Och jag skulle åka på hjärnrehab men det blev tillslut ett hemmarehab istället eftersom jag inte ens klarade av att ta mig från sängen och dit. Det som är knepigt i vår tid och i vårt samhälle är den där otroliga pressen om att vara en supermänniska. Den där pressen som självklart slår till även mig. Så när jag nästan just hade lyckats resa på mig placerades man direkt tillbaka i samma tillvaro som fick en att krascha, utan att det blir någon ändring eller förbättring. Vad gjorde två veckor hemma och två månaders efterföjande helvete för nytta om det nu är på vippen att hända igen? Alla små händelser och symptom som började innan jag slog i väggen kommer tillbaka och jag kan inte göra något för att stoppa det. Det bara trycker på som om det vore himlen som ramlade ner på mig utan stopp.
Jag behöver en paus. En riktig paus. Från livet med jobb och så, men framför allt skolan och allt vad den innebär. Det som är det allra sorgligaste tycker jag är att om man har ett litet intyg från en doktor, eller kanske ett synligt bevis som ett gips eller så, på en fysisk skada så är det så himla okej att vara borta, prestera sämre och så vidare. Varför förstår inte folk att en psykisk börda är så mycket större än en fysisk? (Och ja, jag har haft alla sorts fysiska skador som finns så jag vet vad jag jämför med. Det psykiska är en miljon gånger jobbigare).
Varför är det fult att säga att man inte mår bra? Vad krävs för att folk ska förstå varför man inte klarar av att prestera som andra eller som man gjort förut? Kan det verkligen behövas ett litet papper med intyg på att man inte mår bra? Och hur många gånger ska man behöva krascha innan någon tar en på allvar eller kan visa lite förståelse?
"Hej, det är Ida i Pegasus. Jag är sjuk idag."
"Hmm, det låter inte som att du är sjuk?"
"Jag är sjuk."
*Ogiltig frånvaro*
Måste skriva ett ps. Blev så glad ikväll att jag började gråta för att jag kände mig förstådd för första gången på månader. Och lite såhär känner jag bland annat för dig nu:
I'm finding every reason to be gone, there's nothing here to hold on to. Could I hold you?
Den här känslan om ensamhet. När den väl kommit är den svår att bli av med. Och den har gjort sig påmind
alltför mycket under en längre tid. Men det värsta med att den varit här en längre tid är ju just det, att det inte pendlar och kommer ibland eller i vissa situationer, utan att den hela tiden stannar. Hela tiden känna sig utanför och ensam.
Att man är omgiven av människor måste inte betyda att man känner sig accepterad och älskad. Och framför allt inte att man känner gemenskap.
Jag vet inte hur men på något sätt lyckas jag alltid hamna precis utanför alla dom där grupperna som blir. Man liksom är med alla men ändå så är man inte med dom alls. Och dom där grupperna, det är dom som är jobbig. För när det då är något eller när det verkligen gäller hamnar man utanför precis alla grupper för att man inte riktigt tillhör dom ändå, tydligen. Den där ständiga känslan av att "jag skulle alltid bli bortvald istället för den".
Och det är så förvirrande det här med ensamhet tycker jag. För det enda man vill är ju egentligen att lyckas hitta någon som är sådär precis precis som man kan dela alla stunder med och mitt i allt det blir jag lätt lite yr och tappar bort mig själv. Förvirrad.
Så vad gör man när en fleecetröja med huva och kudden känns som det tryggaste på hela dagen? Hos mig på 31 b värmer man sig då med ångan från vattenkokaren och värmen från datorsladden. För det är kallt här och det blir extra kallt när man är ledsen.
Vilken tur då att det är så otroligt roligt och tryggt i skolan just nu då. Så himla omtyckt av alla lärare och allt. Fan för mitt liv.
Ett alldeles försent skrivet nattinlägg för att vara en natt mot en skoldag.
När hjärnan trycker ned hjärtat och magen till en andraplats på prioriteringslistan
Jag önskar att jag var en sån som i de flesta fall tog vara på min magkänsla iallafall. Jag tror inte att det heller är bra att alltid till 100 procent följa sin magkänsla. Det kanske låter himla bra när man säger det, att alltid följa sin magkänsla, men mycket kan spela in på vad man känner i en viss stund och ibland kommer det tillfällen då det kanske är bättre att ta ett steg bakåt och se realistiskt på vad som borde göras. Inte för samhällets skull, men kanske för min egen. För just när man är mitt uppe i missären eller vad det nu kan vara för något kanske man inte ser helt klart och det som då känns hundraprocentigt rätt kan faktiskt också bli fel. Det har jag iallafall upplevt några gånger när jag gått på magkänsla. Känslan kanske var rätt, men tillfället fel. Och då blir det ju bara så himla fel. Men jag skulle iallafall vilja ha en balans och i övervägande fall gå efter min magkänsla och känna efter för mig.
Om jag i denna stund, en sisådär 02.29 natten till en söndag, skulle börja leva efter det jag just skrev så skulle en hel del förändras kan jag lova. Just nu gör jag många måsten. Några är jag medveten om att det sådär på riktigtriktigt är bra för mig och min framtid och de få sakerna kan jag absolut stå ut med för jag kan se utifrån att det är en bra sak som just nu bara har en svacka. Men det finns också många saker som jag inte ser någon framtid i. Saker som förväntas av mig och saker som jag gör för att leva upp till kraven om att man ska vara duktig. Kraven som ofrivilligt ställs av en artonåring och alla andra och som vissa faller för. Jag önskar att jag var en sådan som inte föll för kraven och som låter kraven styra mig.
Jag undrar hur jag skulle vara utan alla krav. Utan alla måsten.
För lång To Do-list i jämförelse med min energinivå..
Δ 2 Psykologiuppgifter
Δ Göra klart NuKo-uppsatsen
Δ Skicka tillbaka lite returer innan jag får en betalningsanmärkning...
Δ Pallra mig iväg till banken och lösa in en fet check så jag inte blir utan mina pengar...
(Varför gör man inte såna där jätteviktiga datumgrejer i tid?!)
Δ Skriva och jobba på projektarbetet
Δ Skriva en krönika
Δ Skriva studieplanen för denna termin så den är klar innan jag kommer till skolan första dagen
Δ Beställa en present
Δ GÖRA KLART DET SISTA INFÖR USA-RESAN OCH BOKA!
Nu borde man ju göra det uppifrån och ner för att få allt det viktigaste gjort först och för att bara få det gjort. Men... Att boka resa är ju såå mycket roligare än att jämföra olika psykologiska teorier. Men antar det är bäst att börja uppifrån ändå. Hur nu fan jag ska orka. Hej alvedon!
Nu vill jag ha energi och vår med klänningar och hoppbilder och lycka ♥
Lite om att resa
Malaysia 09
Jag som har brukat känna mig som en vandrande sjukdom hittills i mitt liv har nu på senare tid knappt varit sjuk alls. Men idag, lägligt då jag äntligen skulle ta tag i plugg och träning, vaknade jag upp utan röst och en hals så svullen att jag hade svårt att andas. Hostade blod gjorde jag också och idag har det inte blivit så mycket plugg alls så att säga, har mest bara legat och funderat. Och som jag älskar att ligga att fundera såhär i studenttider!
Funderat över alla resor som är pågång och så har vi äntligen lagt en grund till USA-resaaaa, dör. Fan vad jag älskar att resa. Det är nästan så att det känns som om det är det mitt liv går ut på. Jobbar och tjänar pengar året runt som jag sparar för att åka iväg på olika resor och tillställningar. Och så har det varit varje år sedan min första utlandsresa när jag var 4 år. Eller tja, började väl inte jobba förrän man var en 13 år sådär men har alltid sparat mina pengar. Det är en sån häftig känsla tycker jag.
Nu ska jag sova för att bli så frisk som möjligt inför morgondagens jobb. Vet inte om jag någonsin önskat att jag slipper jobba imorgon så mycket som just nu. Vill bara ligga under täcket och äta glass och få färdigt skolarbetena så att man kan släppa pluggstressen och ångesten. Men det är nog bara till att åka iväg och jobba på. Och på onsdag börjar ju skolan igen. Oftast inte ett dugg pepp på det, men ibland känner jag den där lyckliga känslan att det är första dagen på vår sista gymnasietermin och det gör mig så framtidslängtande att jag vill springa till skolan för att få det gjort.
Åh, snart snart snart!
oh, how i miss the old days
Off to Hoting
Åh jag blir helt galen när jag packar! Eller okej, blir mest bara galen när jag ska packa på vintern. Täckbyxor hit och underställ dit. På sommaren är det roligt! Och alla vinterkläder tar ju så stor plats också så tillsammans med diverse vinteraktivitetsbehövligheter (fint ord) lär jag behöva minst tre väskor. Åker iallafall låångt upp i skogen och lever samboliv med min Emmapemma som blev ensam i helgen. Om det är någon jag gillar att ha som sambo är det Emma. Tanken var först att vara hos mig i stan. Men ärligt, vad ska vi med en etta till och vad ska vi med stan till? ETT HELT HUS OCH PULKA FOR THE WIN! Ring mig gärna imorgon mellan 07.00 och 09.35 så slipper jag vara så forever alone. Hööörs!
You think you got it, oh you think you got it
Mina fina vänner gick just från min lägenhet efter en väldigt mysig kväll och natt. Och även om jag saknar Tobbus som jag hade tänkt att spendera nyår med så blev det alldeles bra ändå. Min kamera är dock trasig och det är jag så himla ledsen över, jag vill ju kunna minnas såna här kvällar mer än inuti. Nu ska jag dricka upp vinet, städa upp en hel del popcorn och sen sova. Vad himla skönt det ska bli. Både att sova och med ett nytt år. För även om jag är samma person när jag vaknar upp imorgon tycker jag alltid att det känns så annorlunda när man ändrar en siffra i årtalet och får lite ny energi. Nu peppar vi flakfest vänner!
Jag rusar inte längre erat lopp
Händelserik vecka och händelserikt år. En turbulent vecka och ett turbulent år kan man väl säga. Men oj vad jag har lärt mig. Om vänner, arbetsmoral och kärlekens kraft. Men mest om mig själv. Mest glad är jag över att jag har haft en jäkla självrespekt och verkligen låtit mig själv må bra utan energitjuvar. För vad behöver man dom till? Jag behöver min egen energi och det gör även folk som kastar bort sin energi på att vara arg eller ledsen på någon.
Och ena natten den här veckan gjorde jag slut med min too good to be true Tobias medan jag nästa natt satt i ett badkar med Ida i timmar och sen ramlade hem med henne och stekte ägg tills jag somnade till hennes timlånga sång. Och det gav mig perspektiv. Livet är fint när man inser att man bara är ute efter en fin vän här och där som får en att skratta och berätta saker om en själv och inte bilden av någon eller något man trodde skulle vara perfekt. För just nu tror jag att livet blir så mycket bättre utan förväntningar och om man bara tillåter sig själv att känna sig lite fri då och då.
Så kom med mig kära vänner till 2012, ett år jag bara vill ta dag för dag.
Life of a DJ: never money to bye any food
Julafton hos mormor och morfar var fin, men eftersom morfar var så pass dålig var vi tvungna att åka hem redan igår. Så ikväll blir det istället världens skönaste brudar med Lajsa på Marité. Vi såg Rebecca och Fiona i somras på Yran, men då var vi för upptagna med att inte ramla i kaoset som var så det ska bli fett att se dom igen nu. Rebecca & Fiona var dom som fan fick mig pepp på livet, framtiden, nutiden och mig själv för ett par år sedan så nu känns det verkligen att det är dags för en stor dos av dom igen. Snyggaste tjejerna in the world for sure.
You're the nights I will remember
With every bit of me, with all my heart
Till alla dom som någon gång sagt till mig att jag är störd för att jag köar så länge till Håkan:
Haha man ser Clara och Sanna springa förbi där bland alla hundratals! Det här var på Gröna Lund i somras när Grönan öppnade på morgonen. Det är sjukt mycket folk som köar tidigt, tidigt och varenda en vill stå längst fram.
Men det är så värt det när man står framför tusentals allra längst fram. Så värt det ♥
Sommarfina bildminnen som får en att längta igen
Just nu handlar mycket för mig om att längta. Först till jul men sen till våren och allt vad det innebär. Nedräkningen till studenten börjar redan första veckan i skolan med flakfest med bästa flaket. Och sen bara fortsätter det ända till studenten. Och sen, då börjar det. Själv tänkte jag börja veckorna med festival på festival och gärna en utlandsresa här och där. Så tills den tiden kommer tar jag mig igenom dagarna med att titta tillbaka på allt fint. Här är lite fina minnen.
Elin och Anna på Gatufesten i somras. Här i Elins säng spenderade vi all vår tid. Det kändes hemma ♥
Anna, Åsa och Elin.
Och resterande 281 bilder är från Håkans fenomenala konsert. 
Alltför full för att uppleva Winnerbäck under Yran 2010, men ack så fint vi hade det <3
På Johnossi var det kaos men suveränt!
Vilken yra vi hade det året! Från dippskålar till favoritmusik och fina pojkar i mörker med lysrör ♥
Här är jag och min fina Lisa under årets yra.
Ett hej då-hjärta till The Ark.
Ola.
Alma!
Och vår kära vän tequila sista kvällen.
Utomhusmusik + sommar med vänner måste vara den bästa kombinationen någonsin <3
När allt annat här är falskt och fel
Åh det är så jävla fullt upp nu att jag varken vet ut eller in snart. Och nästa vecka kommer bli överöst med jobb varenda dag eftersom det är veckan före jul. Jul förresten? Va? Om drygt en vecka?
Är iallafall i behov av en fet massage. Tur att min käre bror är proffsmassör då. Fredrik, I need you!
Gud vad jag saknar att fotografera. Hate you all som tryckte tillbaka det hos mig. Det är faktiskt lite läskigt hur folket under gymnasietiden tryckt ner och förändrat mig. Gjort mig genomskinlig inuti. Snart måste jag börja på en sammanfattning för året också! Om jag har några bilder (igen, hate you all). Gjorde en halv förra året men sen klarade jag inte av att göra resten (och igen).
Bland det finaste jag nånsin upplevt:
I'll carry you home
Nu i skolan är det mycket uppståndelse kring sociala medier och hur de används. Det tycker jag är både läskigt och obehagligt. Inte för att jag brukar sitta och skriva skit om personer eller lärare och uttrycka att det är just den, men det har hänt flera gånger att jag crapat över både skolan och lärare. För det finns många lärare jag inte gillar. Och om det är något jag verkligen hatar så är det att behålla skenet uppe för en lärare man inte tål bara för att man vet att annars kan dom på två sekunder göra livet surt för mig. Begreppet "fel människor som sitter på fel makt" passar in här.
Fast nu gör jag ju det ändå. Pratar om lärare på internet. Men det får gå för den här gången för idag är jag ledsen. Både pågrund av skolan och lärare men mest över mina vänner. I princip alla har gjort mig så ledsen senaste dagarna. Och då vill jag inte gå till skolan och jag vill inte vara glad. Och i dom stunderna vore det ju kul att ha iallafall något att se fram emot på skolan som man kan fokusera på. Men det gör det tyvärr inte på min skola, inte nu iallafall.
Nu ska jag skriva klart ett meningslöst arbete. Adjöss.
Our souls were connected in so many ways
2010-09-13 @ 21:02:06"
Sitter och kikar lite i Emmas bloggarkiv och blir varm och glad. Glad för att jag är en sån person som vågar ta initiativ till saker och ting. Att jag inte är en sån som hänger efter andra och står och tittar på medan alla andra är glada och lyckas med nya saker. Vill jag ha något ser jag till att få det. Några av mina närmsta vänner jag har finns så nära nu för att jag en gång tagit initiativ till att faktiskt göra något utav relationen. Emma lurade jag med på studentfest även fast jag inte hade några roliga planer, lisa bjöd jag med på en show och för ronja föreslog jag tacofest. Och det är jag stolt och glad över. För jag hade nog aldrig klarat av att vara den som står och tittar på.
Just därför är jag inte ett dugg orolig för min framtid. För jag har så många bevis på att jag kan ordna allt jag vill. Jag har finaste vännerna, egen lägenhet, satans bra betyg och fyra jobb. Och snart körkort. Jag säger som Emma sa när hon fick huvudrollen i musikalen: "Vet att man inte får vara nöjd här i Svea Rike men vafan, jag är nöjd". För varför skulle jag fan inte vara nöjd? Blir bara less på Sveriges mest mellanmjölkiga stad Östersund.
Sedan är jag såklart varm och glad för att jag har finaste bögen man kan få. För hon har plockat fram den sida i mig som alla har tryckt undan under gymnasiet. Och det är jag förbaskat tacksam för.
Det här är jag och det är nästan bara du som ser det.
Forget about the people from your past,
because there's a reason they didn't make it to your future
Världens bästa meningar. Så sant.
18 år, småstadsbo. 
